att nåt så nära kan va så långt bort

Håkan var grym som vanligt. Men det var inte den bästa konserten, men det beror endast på att jag är för kort i rocken och aningen bortskämd med mindre och mer intima Håkanspelningar. Kvällen blev en spontan in-i-dimman-kväll som slutade med hemkomst runt 3-4 (inte helt 100) och åtminstone ett eller två vinglas för mycket.
Dagen efter anlände familjen Lundgren för att som oss fira Z, den nyblivne doktoranden. Det firades med släktträff, presenter, mat och dryck. Mycket trevligt, men jag tog det väldigt lugnt med just drycken. Lite dålig festtajming av mig. Och glömt att borsta tänderna hade jag också. Sorry, my bad.

Denna familjära atmosfär jag haft runtomkring mig har väckt min hemlängtan till liv igen. Så på fredag sätter jag mig på tåget hem mot skogarna, och det känns SÅ bra! (Säg inget till mamma bara, det ska bli en överraskning!) Hoppas att jag ser en björn den här gången.
See you in the woods.


Mina babes.


Momanddad.


Mormormorfar.


Grisen ♥


Min tuffa farfar.


Lillebror och jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0