The end
Jag har haft hemlangtan. Det ar sant.
Det gick till en punkt dar det bara blev lite for mycket av allt.
For mycket av dom fysiska besvaren, som Niclas tandvark och oroninfektion, och min egna daliga diarremage.
For mycket av dom varldsliga tingen som det overdadiga antalet motorbikes, sanden i bikinin, frukosten bestaende av rostat brod och agg (varje dag), kameran som gick sonder, forsaljarna som bokstavligt talat sliter in en i sina sma gatustand nar man bara vill passera obemarkt.
For mycket av problem som bed bugs i sangen och somnlosa natter, eller sparrade bankomatkort och stangda banker.
Nu ar vi i Kuala Lumpur, redo for hemfard. Pa mandag natt bar det ivag, pa tisdag kvall landar vi pa svensk mark.
Ska bli skont att komma hem, men trots allt detta har inte resan varit helt at helvete! For oftast har vi haft det riktigt, riktigt bra. Jag vet ju att nar jag kommer hem kommer jag bara langta tillbaka i stallet for att njuta av att vara hemma.
Tanka tillbaka pa hojdpunkter som surfningen, snorklingen och cykelturen runt Gili Trawangan. Och pa solen, stranderna, strandpromenaderna, den goda maten, shoppingen och framfor allt den skona kanslan av semester.
